Hedemora Gamla Theater – landets äldsta teaterbyggnad i sitt slag – uppfördes på1820-talet av en hedemoragrosshandlare, som här bokstavligen förenade bröd och skådespel i det byggnaden i botten- och mellanvåningen inleddes till spannmålsmagasin och vinden till teater. I mellanvåningen finns emellertid två klädloger. Att byggnaden från början blev teater berodde med säkerhet på att en sådan ansågs motiverad med hänsyn till den årliga februarimarknaden i Hedemora, under 1800-talet en av Mellansveriges största marknader. Det behövs inte mycken fantasi för att befolka salongen med myndiga brukspatroner, som kommit till stan för att göra upp om järnleveranserna, köpmän från när och fjärran, bönder, skinnare etc. och naturligtvis stadens borgare. Det gick glatt till vid dessa marknader, därom har urkunderna mycket att berätta. Och på teatern var stämningen särskilt hög, ty endast med eldande drycker torde man kunnat uthärda kylan. Några uppvärmningsanordningar fanns nämligen inte.

Första föreställningen hölls 1829 och sedan spelades här teater – av mycket växlande kvalitet – fram till 1888, då Frälsningsarmén övertog teaterlokalen intill är 1910. Därefter var teatersalongen under många år degraderad till magasinslokal. Inför Hedemora stads 500-årsjubileum 1946 beslöt några intresserade stadsbor att bilda en kommitté för teaterns restaurering och man lyckades vinna generalkonsul Axel Ax:son för planerna med en ståtlig donation på 20 000 kr som följd. Intendenten för Drottningholmsteatern, professor Agnes Beijer, åtog sig att leda restaureringsarbetet och konservator Alfred Nilsson utförde detta med hjälp av bl.a. hantverkare i staden.

Prosceniet fanns i det närmaste oskadat kvar, likaså läktaren, där dock barriärsaknades. På operans verkstäder gjordes rovoljelampetter för väggar och ramp samt den vackra takkronan. Till denna fanns ett runt hål sedan gammalt i taket möjliggörande kronans upphissande vid föreställningarna. Rullgardinerna syddes på Kungliga slottets husgerådskammare efter 1800-talsmodell. Sufflörluckan ritades av operans maskinmästare med ledning av den gamla ursågningen i scengolvet. Kulisser målades ateljéer i blått med harlekin. Dekorationerna med Thaliaemblem gjordes av konservator Nilsson såväl på prosceniet som på läktarbarriären. Karduspapper av dåtidens kvalitet tillverkades och därmed bekläddes väggarna som sedan målades i den vackra ”1700-tals rosa”, som fanns bevarade på en av stockarna. Taket rengjordes från alla gamla färglager, ett ytterst omständlig procedur, och målades i grått.

Resultatet av allt detta blev en återuppstånden teater präglad av det tidiga 1800-talets charm och kultur. Teatern återinvigdes vid Hedemoras 500-årsjubileum den 20 juni 1946 av kronprins Gustav Adolf och Louise, i närvaro bl. a. donator generalkonsul Axel Ax:son Johnson.

Hedemora Gamla Theater är byggnadsminnesförklarad. Några mera omfattande förändringar har därmed inte fått göras i byggnaden. 1991 kunde dock, efter konsultation av antikvarisk expertis och med medgivande av vederbörliga myndigheter, moderna sanitära anordningar installeras. Vissa andra ombyggnader har också skett på senare tid: sålunda har, med hjälp av medel från Kungafonden, entrétrappan byggts om och flyttats till ursprunglig plats. I mellanplanet samt i ett nyinrett rum i  bottenplanet kan kaffeserveringen anordnas för teaterns besökare (teatersalongen har plats för max 150 åskådare).

Föreningen Hedemora Gamla Theater, som förvaltar byggnaden, har därutöver ambitionen att den gamla teaterladan ska leva. Under senare år har här uppförts olika teaterstycken lämpade för den speciella miljön och atmosfären (t. ex. Blanche, Hollberg), och även anordnats andra lämpliga program.

1993 invigdes i bottenplanet ett litet teatermuseum, kallat August Linberg rummet efter den store teatermannen från Hedemora (som dock aldrig uppträtt i Ladan). I museet berättar några skärmar om landsortsteatern förr i allmänhet och teaterladan i Hedemora i synnerhet – sam i en avdelning om den store Lindberg (1846-1916).

Hedemora Gamla Theater med snart 200 år på nacken är en i högsta grad levande åldring